Il Celio e dintorni

CELIO OCH STADSDELEN ÖSTER OM COLOSSEUM

Celio är en annan av Roms sju kullar, och är liksom Aventinen ett stilla och grönskande område. Här skriver jag lite om några kyrkor och andra sevärdheter på kullen, och föreslår sedan en fortsatt promenad ned i dalen öster om Colosseum och vidare åt sydost till Roms domkyrka, där man även kan ta en titt på ringmuren.

San Gregorio Magno

Närmast Circus Maximus finns kyrkan San Gregorio Magno, uppkallade efter påven Gregorius I (Gregorius den Store (Magno)). Han förvandlade sitt hus på Celio till ett kloster som kan ha legat på platsen för den nuvarande kyrkan, eller i närheten. Detta skedde på 500-talet; kyrkan vi nu ser är från 1100-talet, men är omgjord på 1600- och 1700-talen. Man kommer in på en förgård och letar där upp porten på höger sida. För att komma in i kyrkan ringer man på och ber att få se kyrkan, varvid en munk släpper in en (kanske).

Till vänster om kyrkan finns tre oratorier, små kapell, inne i en trädgård. Det längst till höger är från år 1603 men de andra är byggda på antika murar och kan ha ingått i Gregorius den Stores klosteranläggning. Jag har tyvärr inte kommit in i dem men man kan ju alltid försöka.

Till höger om kyrkan hade kamaldulerna en butik där man kunde köpa deras klosterprodukter – tvålar, karameller, honung med mera. Bra souvenirer! Det är värt att se efter om den är öppen igen.

Santi Giovanni e Paolo

Strax norr om uppgången till San Gregorio Magno leder en smal gata upp för en backe. Det är Clivo Scauro, en antik gata som omges av rester av antika byggnader och därför sevärd. Till vänster finns byggnader från 200-talet ovanpå vilka man har byggt kyrkan Santi Giovanni e Paolo från 3-400-talet. Intill den finns ett kloster från 11-1200-talen och ett kapell från 1800-talet. Kampanilen är från 1150-talet och står ovanpå ett hörn av podiet till Claudiustemplet som fanns på platsen i antiken. Besök gärna kyrkan!

Man kan också gå in i museet under kyrkan och titta på de antika husen som man har grävt ut. Är du känslig för fuktig luft och mögellukt skall du inte besöka museet, där det isåfall kan vara svårt att andas.

Arco di Dolabella

Clivo Scauro fortsätter under en båge som kallas för Arco di Dolabella och som egentligen är en port i den republikanska stadsmuren; porten utsmyckades år 10 f.Kr. Ovanpå den ligger Neros akvedukt som förde vatten till hans tidigare nämnda villa. I närheten finns trinitarianernas kyrka San Tommaso in Formis, en rest av en större anläggning från medeltiden.

La Navicella

Denna fontän (nyrestaurerad) föreställer en liten båt (på italienska navicella) och är en kopia från 1513 av en marmorbåt från 1400-talet.

Santa Maria in Domnica

Kyrkan bakom marmorbåten är uppförd av påven Paschalis I på tidigt 800-tal ovanpå antika murar som kan ha varit den romerska stadsvaktens kaserner. (Delar av de antika murarna kan ses inne i kyrkan.) Absidmosaiken från 800-talet finns kvar. Den föreställer Madonnan med änglaskaror omkring sig, och med påven som knäböjer inför henne. Det är gubben med den fyrkantiga glorian, vilken visar att han lever. Kyrkan är i övrigt omgjord på 1500-talet.

Mittemot kyrkan ligger Santo Stefano Rotondo, en rundkyrka från senare halvan av 400-talet. Den var länge stängd för turister medan man restaurerade den, men nu är den öppen ibland. Den innehåller målningar av martyrscener utförda av Il Pomarancio år 1582.

Villa Celimontana

En stor del av Celio upptas av denna villa, som nu är offentlig park och en bra ställe för en avkopplande sittpaus i skuggan med medhavd matsäck.

Du kan nu fortsätta upp för via Celimontana och in till höger på via dei Santi Quattro. Ganska oväntat kommer man från lantlig miljö till storstad och sedan in i ett småstadsaktigt område, där emellertid Roms domkyrka, San Giovanni in Laterano, skymtar som ett taggigt berg i bakgrunden.

Santi Quattro Coronati

Förmodligen grundades kyrkan på platsen redan på 300-talet i en del av ett privathus. Man ser absiden från via dei Querceti. Den är antik längst ner och påbyggd med murar på 800- och 1100-talen. Till höger om detta ligger ett kloster från 1200-talet. Kyrkan byggdes om på 800-talet, men skadades under oroligheter år 1084. Den byggdes upp igen i början av 1100-talet men gjordes då kortare och smalare, vilket ledde till att man fick plats med den inre gård som man nu ser. Eftersom absiden från den bredare, äldre kyrkan är kvar, ser denna ovanligt stor ut jämfört med resten av kyrkan.

Golvet är från 1100-talet och är ett s.k. cosmatgolv, en marmormosaik med raffinerade mönster. Det hör till Roms bäst bevarade i sitt slag och är det enda som man inte vet har restaurerats.

Läktaren över ingången är från 1500-talet och är till för augustinernunnorna som tog över klostret år 1560. De finns fortfarande kvar (nå, nya nunnor förstås, men av samma orden). Kassettaket är från år 1580.

I vänster sidoskepp finns en utgång till klostergården från 1200-talet, som har varit en av Roms vackraste med sin grönska men som nu senast har grävts upp för arkeologiska utgrävningar. Från denna kommer man ut till ett kapell från 800-talet. Jag vet inte om man kan komma ut dit medan utgrävningarna pågår. Den intresserade kan ringa på en klocka vid dörren.

Från den inre gården kan man via en dörr till höger komma in i Capella San Silvestro. Man knackar på luckan i bortre vänstra hörnet, en nunna öppnar och man får lägga pengar i en roterande trumma; jag tror det kostar 2 euro per person. Om dörren till kapellet är låst kan det hända att man får låna nyckeln, men i turistsäsong brukar det räcka att knacka på så får någon därinne låsa upp. Glöm inte att lämna tillbaka nyckeln! Dörren in till kapellet sitter till höger.

Kapellet är palatskapell för det befästa residens invid klostret som kardinalen Stefano Conti byggde under orostiderna på 1200-talet. Det finns ljudtrattar från kapellet upp till övervåningen, för att man skulle kunna höra på gudstjänsten även därifrån.

De enastående freskerna föreställer bl.a. Konstantin den Stores donation av Lateranen och den världsliga makten till påven Sylvester. På ingångsväggen skildras hur Sylvester botar Konstantin från spetälska genom dopet. Där framställs även den Yttersta domen, där en ängel rullar ihop stjärnhimlen. Stilen är bysantinsk och konstnärerna kan ha kommit österifrån.

San Clemente

Du närmar dig nu Colosseum igen när du beger dig ner i dalen. San Clemente grundades i slutet av 300-talet. En ny kyrka byggdes ovanpå den gamla på 1100-talet, och denna har fått senare tillägg på 1700-talet. Man kan gå ner i den äldre kyrkan via en trappa, och därifrån kommer man ytterligare en våning längre ned till den antika gatunivån. Där finns rester av ett Mithraeum (en kultlokal för Mithras-kulten, som importerats från Persien), ett antikt myntverk och en mycket smal gränd.

Kyrkan från 300-talet har kvar yttermurarna och kolonnerna mellan skeppen; dessa är dock igenmurade för att staga upp kyrkan ovanför, varför det är svårt att uppleva utrymmet som ett kyrkorum. Den ursprungliga takhöjden är givetvis inte heller bevarad. På några ställen finns fresker från 1000-talet bevarade, bl.a. en som är mycket intressant även ur språkhistorisk synvinkel då den innehåller bildtexter delvis skrivna på tidig italienska, med bl.a. uttrycket ”filio di puta” (”horunge”, vilket numera heter figlio di puttana). Fresken föreställer en man vars tjänare skall försöka släpa bort den helige Clemens (efter att denne firat mässa med den svartsjuke mannens hustru). Tjänarna släpar dock på en kolonn istället, eftersom de fått synen förvänd. Mannen uppmanar dem på sitt mustiga språk att ta i och dra. Detta görs alltså på folkspråk, medan det helgonet säger är skrivet på latin, ett ”högre” språk.

I underkyrkan finns även ett bulgariskt minnesmärke över Kyrillos och Methodios, munkarna som missionerade bland slaverna och som skall ha uppfunnit det kyrilliska alfabetet. De skall ha hittat Clemens’ kvarlevor på Krim och har alltså på så vis en koppling till kyrkan. (Det hela är en ganska krånglig historia…) Kvarlevorna återfördes till Rom år 868. Kyrillos egna kvarlevor finns för övrigt också i kyrkan, menar man åtminstone.

Den övre kyrkan är smalare än den äldre, och tyder på att folkmängden i området hade minskat på 1100-talet (samma sak konstateras i ombyggnaden av Santi Quattro Coronati, bl.a.). Kolonnerna är antika och dessutom inte likadana, vilket tyder på att de plockats från olika antika byggnader. De finaste har placerats närmast koret. Golvet är välbevarat, liksom inredningen med marmorinhägnaden – schola cantorum – med korskrank, läspulpeter, påskljusstake, altaret med ciborium och confessio (ett fönster till relikkammaren under altaret). Även biskopstronen i absiden är ursprunglig. San Clemente är den enda kyrka i Rom där dessa detaljer aldrig har tagits bort, vilket har skett i andra kyrkor där man senare har tagit San Clemente som förebild när man återfört dem till originalskicket. Intressant nog är marmorplattorna i korskranket hämtade från den äldre kyrkan. De bär Johannes II:s monogram; han var påve 533 – 535.

Absidmosaiken är original från 1100-talet och föreställer korset som Livets träd.  Konstverket är fullt av liv och roliga små figurer som man kan stå och titta på och försöka luska ut vad de föreställer. Har man en kikare med sig underlättar det.

Kyrkan restaurerades på 1700-talet, och då kom kassettaket på plats. Man förstorade också fönstren och dekorerade om väggarna. Fasaden och kampanilen fick också stuckdekor, och man gjorde iordning atriet (förgården). Kapitälen på gårdens kolonner är delvis antika, delvis medeltida, delvis nygjorda på 1700-talet.

San Giovanni in Laterano – Lateranbasilikan

Konstantin den Store lät uppföra en basilika åt Roms biskop, och den skall ha stått klar år 318. Kyrkan står kvar (naturligtvis ombyggd) och är Roms domkyrka – biskop är självaste påven. På 700- och 800-talen växte ett palatskomplex fram i anslutning till kyrkan, och det blev påvens officiella residens fram till 1305 då påven flyttade till Avignon (när påven (inte samme!) kom tillbaka till Rom 1377 residerade han istället huvudsakligen i Vatikanen).

Kyrkans långhus återuppbyggdes år 896 efter en jordbävning, och försågs med tvärskepp och en ny absid c:a 1291. Reparationer och arbeten utfördes vidare på 1360-talet och i början av 1400-talet. Golvet är från första halvan av 1400-talet men kraftigt restaurerat. Ciboriet över altaret är från 1361 (med målningar från slutet av 1400-talet). Det rymmer relikerna av Petrus’ och Paulus’ huvuden. Absidmosaiken är en kopia av 1290-talsmosaiken; år 1884 rev man den gamla absiden och byggde ett längre kor med en ny absid. Den gamla mosaiken hade då kalkerats och man tog tillvara bitarna som återanvändes. Den infällda Kristusbysten skall vara gjord separat och enligt traditionen är den en acheropitus – ej gjord av människohand – som skall ha uppenbarat sig på sin plats.

Under århundradenas lopp har det rått en viss rivalitet om rang mellan Peterskyrkan och Lateranbasilikan. På 1560-talet vann Lateranbasilikan (som på 1700-talet kom att definieras som ”Omnium Urbis et Orbis ecclesiarum Mater” (All stadens och världens kyrkors moder) av påven Clemens XII. Detta står också på dess fasad. I samband med denna tvistelösning började man förnya byggnaden, ett arbete som pågick i ungefär hundra år. Nu tillkom kassettaket, formgivet av Daniele da Volterra. På Clemens VIII:s uppdrag fick arkitekten Giacomo della Porta och målaren Giuseppe Cesari göra om tvärskeppet inför Jubelåret 1600. Det blev ett kassettak även här, fresker och marmor på väggarna, en orgel och ett nytt sakramentsaltare på ena kortsidan. Detta altare är mycket symbolladdat, och har fyra antika kolonner av förgylld brons som omgav altaret i Konstantins ursprungliga basilika, och de sägs komma från Templet i Jerusalem (och alltså haft närkontakt med Kristus). De skall också ha innehållit jord från Golgata, dränkt i Kristi blod. I det tempelliknande ciboriet på altaret förvaras sakramentet, alltså Kristi lekamen. Ovanför finns en enastående relik, nämligen det bord där Jesus utdelade Nattvarden till lärjungarna. Framför bordsskivan finns en silverrelief som föreställer Nattvarden (den är en kopia från år 1860; originalet smältes ned 1798 för att betala krigstribut till Napoleon. Dumma, dumma Nappe!). Ovanför altaret har Giuseppe Cesari målat Kristi uppståndelse.

Långhuset byggdes om åren 1646 – 1650 (till Jubelåret 1650), på uppdrag av Innocentius X. Arkitekt var Francesco Borromini. Man ville bevara så mycket som möjligt av den gamla basilikan, vars grundplan är intakt med dubbla sidoskepp. Kolonnerna ersattes dock med murpelare, ett mycket svårt arbete med det tunga taket liggande kvar ovanpå och de gamla murarna som lutade så mycket som 80 centimeter (titta själv, det skall synas bäst vid den högra väggen). Mittskeppet fick stuckdekor och stora edikulor med statyer av Apostlarna (statyerna kom på plats på 1700-talet och är nog lite större än vad som var tänkt, de skymmer nämligen de portar de har bakom sig, symboler för det himmelska Jerusalems tolv portar enligt Johannes uppenbarelser). Edikulornas gröna marmorkolonner är hämtade från den gamla basilikan.

De ovaler i mittskeppet där det nu sitter målningar var först öppna och visade de antika tegelmurarna, ett sätt att knyta an till den gamla kyrkan. Helgonbilderna kom dit på 1700-talet.

Sidoskeppen skonades mindre och Borromini byggde där om det mesta utom kapellen och yttermurarna. Han har lyckats få till ett intressant ljusspel mellan de olika skeppen, som gör att golvets marmor ser olika ut beroende på från vilket håll man tittar.

Basilikans fasad hade ett medeltida utseende fram till 1735 då Clemens XII (han med citatet ovan) lät bygga om den och ge den en förhall. Arkitekten hette Alessandro Galilei och var liksom påven florentinare.

Bronsportarna in till basilikan är, som du kanske minns, från Curian på Forum Romanum. Man har prytt dem med ekollon och stjärnor, som ingår i släkten Chigis vapen.

Intill kyrkan finns en medeltida korsgång eller chiostro bevarad, med ingång från vänster sidoskepp. Den är byggd av Pietro Vassalletto åren 1215 – 1232. Där finns även gravar och andra detaljer från den gamla basilikan uppställda. Bronsportarna är från 1100-talet.

Det medeltida påvepalatset revs på 1580-talet och ersattes av ett nytt, ritat av Domenico Fontana. Det ligger som en kub intill kyrkan och ser lite tillknäppt ut. Det rymmer nu bl.a. ett museum över Kyrkostaten.

På andra sidan vägen ligger ett kapell känt som Sancta Sanctorum (det allra heligaste). Det är påvens eget kapell och har särskilt viktiga reliker. Det härstammar från 700-talet men är i sin nuvarande form från 1277 – 1280. Man får kika in i det men inte gå in.

Upp till Sancta Sanctorum leder den heliga trappan, Scala Santa. Den var tidigare det medeltida påvepalatsets trappa, men flyttades vid ombyggnaden. Enligt traditionen är trappan hämtad från Pontius Pilatus’ palats i Jerusalem. Eftersom Jesus gått i denna trappa får man bara träda uppför den på knä, bedjande. (Orkar man inte det kan man gå uppför någon av trapporna bredvid, regeln gäller bara trappan i mitten.) Elaka tungor gör gällande att det förmodligen inte alls är originaltrappan från Jerusalem, men jag tycker världen blir trevligare om man kan få tro på lite sådana där vackra saker. Du gör som du vill, stör bara inte de bedjande pilgrimerna i trappan!

När du nu kanske står ute på piazzan utanför Scala Santa kan du förresten passa på att leta efter rester av Neros akvedukt, som skymtar bland husen.

Längre bort, på andra sidan Lateranpalatset, ligger ett dopkapell, Baptisteriet. Det är uppfört av Konstantin den Store över en gammal badanläggning. (Intill ligger de två bevarade av påven Hilarius’ tre oratorier från 400-talet.) Baptisteriet är byggt av äldre byggnadsdelar, bl.a. från Caesars forum. Det hela har restaurerats flera gånger och har tillägg från 400-, 1500- och 1600-talen. Dopfunten är så sen som 1600-tal, exempelvis (tidigast fanns en dopbassäng). Vid ingångarna till oratorierna står antika porfyrkolonner. Bronsdörrarna till ett av oratorierna är från det gamla påvepalatset och härstammar från 1100-talet.