Il Vaticano e dintorni
Vatikanen med omnejd
Vatikanen
Vatikanstaten utgör påvens eget lilla land, och är resultatet av den försoning som slöts mellan påven och Italien 1929. (För att minnas detta heter gatan fram till Petersplatsen via della Conciliazione – Försoningsgatan. För att bygga denna rev man en rad palats som tidigare stod mellan Petersplatsen och Tibern. Förr var man alltså tvungen att leta sig fram på trånga gator till Petersplatsen – effekten när man kom ut ur husgyttret och plötsligt stod inför världens största kyrka måste ha varit enorm! En del av palatsen som revs har byggts upp längs med den nya gatan (eller åtminstone deras fasader), andra byggnader längs vägen är helt nya)
Före Italiens enande (1860, med Roms införlivande i den nya staten år 1870) var påven ledare för Påvestaten, som bestod av en stor del av mellersta Italien. Denna stat försvann under il Risorgimento[1], då de italienska staterna på 1800-talet enades till det moderna Italien. År 1870 föll Rom, det enda som då fanns kvar av Påvestaten, och påven gick i frivillig rumsarrest i Vatikanpalatset (det stora långa byggnadsverket som ses till höger om Peterskyrkan). Inte förrän 1929 kom det alltså till ett avtal mellan Italien (som visserligen hade en kung men som då styrdes av Mussolini) och påven (Pius IX), som återfick en bit land och en smula världslig makt. Påven är nu statsöverhuvud i Vatikanstaten, eller Den heliga stolen, ett land där latin tillsammans med italienska är officiellt språk. Vatikanen är världens minsta land – mindre än en halv kvadratkilometer –, räknar c:a 900 invånare – men 700 miljoner troende![2]
Vatikanens gräns markeras av de gamla skyddsmurar som påvar under gångna tider har byggt upp. Att komma in i det lilla landet är inte det lättaste. Med specialtillstånd kan man få komma in i Vatikanträdgårdarna (ingång till vänster om Peterskyrkan), och forskare kan ansöka om att få tillträde till Vatikanbiblioteket, som ligger mitt i Vatikanpalatset, via Porta Sant’Anna (försök inte smyga in, schweizergardisterna kontrollerar att man har passerkort). Ett lätt sätt att komma in i Vatikanen är att lösa biljett till Vatikanmuseerna.
Vatikanbiblioteket (utställningshallen, ingång genom Vatikanmuseerna. Läsesalen från 1500-talet kommer man som turist tyvärr inte in i, men det är väl tur för forskarna som sitter och läser där. Bilden tagen av “mastino70” på flickr.com.
Vatikanmuséerna
Museerna är en av världens största konstsamlingar och är inhysta i Vatikanpalatset. Jag går här inte in på vad samlingarna innehåller utan hänvisar till större guideböcker. Inträdet kostar, om jag inte missminner mig, 10 euro, och jag rekommenderar att man är där i god tid innan de öppnar för att slippa den värsta trängseln och alltför långa köer. När man kommer in får man först gå igenom en säkerhetskontroll. Tag inte med några konstigheter! Det är bra att undvika att ta med sig någon stor väska, dels för att man då slipper bekymret med att få den genomsökt, dels för att det är lättare att ta sig fram i trängseln om man inte har någon stor väska att dra på.
Inne i museerna råder enkelriktad trafik. Man får gå flera varv, men för att se om en sak måste man alltså gå hela varvet runt och börja om från början.
På området finns en hyfsad restaurang och, naturligtvis, toaletter.
Sixtinska kapellet ligger i Vatikanpalatset och för att få se det måste man lösa biljett till Vatikanmuseerna. Det är förbjudet att fotografera, prata och andas (eller nära nog).
Peterskyrkan
Att gå in i Peterskyrkan, världens största kyrka, är ett annat sätt att komma in i Vatikanstaten, och det kostar dessutom ingenting. Räkna med kö och säkerhetskontroll. Tänk på att inte bära kortbyxor, kort kjol eller kortärmat!
Den första Peterskyrkan byggdes på 300-talet på uppdrag av kejsar Konstantin, på samma plats som dagens. I antiken fanns i närheten en circus (alltså en hästkapplöpningsbana), där aposteln Petrus dog martyrdöden efter branden år 64, som Nero skyllde på de kristna. Vid vägen intill begravdes han (det var vanligt att begrava människor vid vägar som ledde ut ur staden; i antiken fick ingen utom möjligtvis kejsare få sin grav innanför stadsmurarna). Kyrkan är byggd rakt ovanpå Petri grav, i den moderna kyrkan rakt under kupolen.
Den nuvarande kyrkan började byggas år 1506 sedan man insett att den gamla kyrkan var i så rangligt skick att den behövde ersättas. Det var påven Julius II (han med via Giulia) som drog igång projektet. Arkitekt var Bramante – hans planer har emellertid ändrats flera gånger. När Bramante dog 1514 tog Rafael över, men han dog redan 1520, varefter flera arkitekter avlöste varandra, var och en med sina tillägg och ändringar. Michelangelo hade ansvaret mellan 1547 och 1564, och han ändrade strukturen till ungefär den aktuella. Han planerade även kupolen (inspirerad av kupolen på domkyrkan i hans hemstad Florens), men den kom inte på plats förrän 1588 – 1590 av Giacomo della Porta, som gjorde den något spetsigare än vad Michelangelo tänkt sig.
Dekoren av kyrkans inre har fortskridit genom seklerna. Vill du göra en djupdykning i vad kyrkan har att erbjuda rekommenderas en specialbok. Här är bara några få tips.
I förhallen finns Porta Santa, den heliga porten som bara öppnas av påven då det är Jubelår. Det är porten längst till höger. Bortanför denna ses en ryttarstaty som föreställer Konstantin den store (på andra sidan om förhallen finns en ryttarstaty föreställande Karl den Store).
När man kommer in finns Michelangelos Pietà alldeles till höger. Statyn är det enda av hans konstverk som han signerade (leta efter hans namn på bandet som håller ihop Madonnans kläder), och konstverket är från år 1499. Den är nu bakom glas efter ett vansinnesattentat då en galning hamrade loss bitar ur Madonnans näsa; den har tackochlov kunnat lagas. Lägg märke till hur Maria ser jordnära ut medan Kristus liksom svävar upp mot himlen; endast hans tår vidrör marken.
Vid pelaren närmast Pietà finns ett minnesmärke över drottning Christina, som har sin gravplats i kyrkans krypta (kan besökas).
Baldakinen över högaltaret är gjord av Bernini, som använde sig av bronsen från taket på Pantheon. Den är 29 meter hög och var färdig år 1632. Upp till kupoltoppen är det över tundra meter!
Under altaret finns ett confessio, en öppning med en nedgång till ett äldre altare över Petri grav.
De stora pelarna som bär upp kupoltrumman rymmer reliker och smyckas av statyer som har med relikerna att göra: Veronikas svetteduk med avtrycket av Kristi ansikte (statyn föreställer Veronika med svetteduken); ett fragment av Korset (statyn är Helena (Konstantins moder) med det heliga korset); lansen som stöttes i Kristi sida på korset (statyn visar soldaten Longinus som stötte lansen i Kristus och som senare omvändes); aposteln Andreas’ huvud (här ser man Andreas med sitt martyrkors). Relikerna förvaras innanför de balkonger som finns ovanför statyerna. Spiralkolonnerna på balkongerna härstammar från 300-talskyrkan.
Längst bak i korabsiden finns Petri stol, en gammal stol som enligt traditionen har tillhört aposteln Petrus. Den är infälld i Berninis stora konstverk som upptar absiden.
Det bör nämnas också att allt som ser ut som målningar i Peterskyrkan är mosaiker.
Kyrkans kupol kan besökas (hiss första biten för den som vill). Det är en ganska trång upplevelse, men utsikten är vacker. Man går in till höger om Peterskyrkan, försåvitt inte ingången är ändrad.
Petersplatsen – piazza San Pietro
Petersplatsen gjordes iordning av Bernini åren 1659 – 1671, och har formen av en trapets närmast kyrkan, som övergår i en oval längre fram. Ovalens mittpunkt bestämdes av obelisken från Caligulas och Neros cirkus (se texten om Peterskyrkan!), ditflyttad år 1585. Kulan på toppen av obelisken innehåller en bit av Kristi kors.
De fyrdubbla kolonnaderna som omger platsen har ofta liknats vid utsträckta armar som tar emot besökaren. Statyerna ovanpå den föreställer helgon, och ovanpå Peterskyrkan står statyer av apostlarna. Arbetet med alla dessa skulpturer blev inte klart förrän på 1720-talet.
Till höger om Peterskyrkan ser man delar av Vatikanpalatset från piazzan, liksom Sixtinska kapellets krenelerade gavel.
Platsens stenläggning är intressant i sig. Den är den första av sitt slag med små kilformade basaltastenar, som har kommit att kallas för sampietrini, efter San Pietro (Sankte Per på svenska, alltså Petrus). Denna stenläggning återfinns nu i stora delar av Rom och är typisk för staden. (Bild av den finns infälld på s. 2 och 3 i detta häfte.)
Fortsätt nu nedför via della Conciliazione, anlagd på 1930-talet, så kommer du förbi några serveringar och religiösa bokhandlar, till en ny sevärdhet.
Castel Sant’Angelo
Ett stycke från Peterskyrkan ligger Castel Sant’Angelo, som i sin nuvarande form är en fästning som påvarna låtit ställa med. Från början är monumentet kejsar Hadrianus’ mausoleum, påbörjat år 120 e.Kr., som påvarna sedan byggt på och om. Det har ofta varit oroligt i Rom, inte minst för påvarna, som behövt ett ställe att dra sig undan till. Fört detta ändamål har en korridor byggts från Vatikanen till kastellet – den kan ses bredvid dess norra del.
Trots ombyggnader syns de antika murarna fortfarande tydligt (det är den skrovliga nederdelen av byggnadsverket – marmorn är förstås bortplockad). Själva namnet Castel Sant’Angelo (heliga ängeln) kommer från Gregorius den Stores tid: denne påve ledde år 590 en procession till Peterskyrkan för att be om skydd mot pesten som härjade i staden. I närheten av bron som än idag finns framför kastellet såg han ärkeängeln Gabriel högst upp på mausoleet. Ängeln stack svärdet i skidan vilket tolkades som att pesten var över. Det verkar ha stämt. Till hågkomst av detta står nu ärkeängeln Gabriel staty uppe på taket (statyn är från 1700-talet och en äldre marmorstaty, från 1500-talet, finns att beskåda på en av innergårdarna).
Om man besöker byggnaden får man först gå ett varv runt mausoleet (toaletter efter lite mer än halva varvet), innan man kommer in i det. Inne bland de antika murarna fortsätter färden i spiral uppåt, tills man viker av åt vänster och till slut kommer ut på en bro över kejsarens vilorum. På väggen sitter en stentavla med en dikt skriven av Hadrianus. Den tillhör mina favoriter på latin. Här är texten med Frans Michael Franzéns svenska 1700-talstolkning och min taffliga översättning utan poetiska pretentioner i kursivt:
Animula vagula blandula
hospes comesque corporis
quae nunc abibis in loca
pallidula rigida nudula
nec ut soles dabis iocos.
(Lilla vaga, lilla smeksamma själ,
kroppens gäst och följeslagare,
som nu skall gå bort till
små bleka, stränga, nakna platser
och inte som du brukar kommer du att skämta.)
Själ lilla!
Stilla!
Fladdrerska,
pladdrerska,
än en minut,
flämtande,
skämtande,
njut.
Du vet vad du lämnar,
ej vart du dig ämnar,
ack! bort i en öken
där kring dig blott töcken
och skuggor du ser.
Själv blott en skugga där svävande,
bleknande, bävande,
leker du, smeker du
aldrig mer.
Till slut kommer man upp ur mausoleidelen och ut på en innergård som tillhör det påvepalats som byggts därovanpå. Det är ganska trevligt att ströva runt där och titta i de vackert bemålade rummen och njuta av den magnifika utsikten över Rom. Det finns även en servering (samt gratis vatten ur en kran på en av gårdarna). Den som är intresserad av militärhistoria kan passa på att besöka bastionerna på väg ut. Jag nämner inget mer om de olika salarna – den intresserade får läsa på mer på egen hand. Missa dock inte påven Clemens VII:s lilla badrum från 1525! Och leta dig fram till den översta takterrassen, som har en strålande utsikt.
Till sist: tillbaka till operans värld. Som du kanske minns utspelar sig akt I av Tosca i Sant’Andrea della Valle och andra akten i Palazzo Farnese; akt III slutligen utspelar sig just på Castel Sant’Angelo, där Cavaradossi skjuts på taket och Tosca hoppar ned ifrån det mot en säker död. Terribile!
Dags för en paus? Då är det ganska trevligt att sitta på räcket vid floden under platanträden och filosofera. Fortsätt annars ut på bron.
Ponte Sant’Angelo
Bron som leder fram till Castel Sant’Angelo heter Ponte Sant’Angelo (ponte betyder bro) och är byggd av kejsar Hadrianus åren 133 – 134. Kvar från den tiden finns de tre mittersta brospannen, medan de båda närmast kajerna kom till år 1892 när man fick riva delar av bron p.g.a. de nya Tiberkajerna. Tidigare sluttade bron nedåt i båda ändar (detta gäller även andra av Roms antika broar, som rönt samma öde av just denna orsak).
Trafiken över bron kunde vara mycket intensiv i gamla dagar, då det inte fanns så många broar och dessutom i stort sett alla pilgrimer tog sig över till Vatikanen via just denna bro. Dante berättar att man till Jubelåret 1300 införde högertrafik på bron[3]! Jubelåret 1450 blev det panik och 172 människor trampades ihjäl eller föll i vattnet och drunknade. Man byggde då två kapell vid södra brofästet; de finns inte kvar nu men stod på platsen för statyerna av Petrus och Paulus som fick ersätta dem år 1534. (Clemens VII lät riva kapellen eftersom de hade gett skydd åt Karl V:s trupper som belägrade kastellet – där han befann sig – under den s.k. sacco[4] di Roma år 1527; sacco di Roma resulterade i en fruktansvärd plundring då många konstskatter tör ha rukit all världens väg, så man förstår att påven var grinig.)
Statyerna på bron är gjorda av Berninis medhjälpare åren 1669 – 72. Bernini själv utförde två statyer, som Clemens X lät ersätta med kopior för att skydda dem för vädrets makter. Originalen finns i kyrkan Sant’Andrea delle Fratte på Marsfältet. Statyerna föreställer änglar som håller Kristi pinoredskap, kronologiskt ordnade från gisslandet till korsfästelsen (tyvärr minns jag inte i vilken ände av bron man börjar, men det ser man snart).
När du står på Marsfältssidan av bron, passa på att lägga märke till hur tre gator utgår från bron, en rakt fram och en åt vardera hållet. (Längst ner till höger skymtar kyrkan San Giovanni dei Fiorentini, som är väl värd ett besök.) Denna gatureglering kom till på 1540-talet på påven Paulus III. En liknande ”treudd” i gatuanläggning, men mer raffinerad, strålar ut från piazza del Popolo, men där har gaturegleringen vuxit fram i omgångar från tidigt 1500-tal med påven Leo X som pysslade med nuvarande via Ripetta – via della Scrofa och Clemens VII som tog sig an via del Babuino. (Via del Corso i mitten är som du minns den antika via Flaminia.) Paulus III byggde klart via del Babuino och passade på att fullborda en triangel genom att dra en väg från Tibern till Pincio, nuvarande via del Clementino – via della Fontanella Borghese – via Condotti, som leder fram till Spanska trappan. Man har dock funnit antik stenläggning under gatorna på en del platser, så påvarna har väl inte gjort hela jobbet.
[1] ”Uppresningen” eller ”uppvaknandet”, den rörelse som ledde fram till Italiens enande.
[3] Inf. XVIII 28 – 33.
[4] Ordet sacco betyder i detta fall plundring eller skövling.
Italianizzando 